Helloooo, idag drar jag och Fanny iväg på en sista minuten resa! Naaaaajs. Kan tyvärr inte riktigt säga vart vi ska ännu. Men det blir jävligt najs iaf. Två eller iaf en vecka är vi borta. Oerhört najs. Igår var jag med Leslie, Pelle, Christian, Alex, Oscar och Hubbe (lol) Det var suuuuper kul, perfekt att avsluta det så i Stockholm. Ni får leva med mobilblogg en period nu. Men ja.

 

 

Hej bloggen (jag bokstavligen HATAR att skriva det) Låter så töntigt. Men aja... Idag har jag varit med världens bästa Elin, reuonion ffs. Vi var i stan och gick till mesta dels bara runt. Fyndade idag. Köpte en klänning för 99:- kronor på bikbok som jag stor älskar. Nu ska och Fanny boka biljetter till Göteborg också. För vi ska dit på Söndag över dagen och sen till Smögen och vara där i förmodligen två veckor. Undeeeerbart.

 

 

När man är liten så har man alltid ett slags "mål" i livet, man vet precis vad man vill vara och dessutom SKA vara. Det är nog inte bara jag som pratade med mina kompisar på dagis och sa "när jag blir stor vill jag bli en superhjälte, som superman" (eller något av det andra osannolika) Jag ville bli en "popstjärna"/sångerska. Redan som tre åring så älskade jag att sjunga och enda se dess har musiken betytt så oerhört mycket för mig. Som tioåring sökte jag in till en musikskola, Sollentuna Musikklasser. Jag kom in i den skolan och under sex år har jag fått en otroligt bra musikutbildning. Under dom här sex åren i den skolan, så har mitt intresse för musik ökat, dubbelt så mycket mer. Jag började lyssna på låtar som jag aldrig någonsin skulle tänka att jag skulle tycka om, gick på mycket konserter, kollade biografier om kändisars liv på tvn, gjorde massa covers, uppträdde på konserter med skolan, gjort en hel del musikjobb (sjungit på bröllop, fester osv osv..), började skriva låtar, började spela in ett fåtal låtar i riktig studio, tog sånglektioner hos riktiga proffs, fått mycket coacing om hur jag ska utveckla min röst och vad som är bra och vad som är dåligt. Dom har alla sakerna sitter kvar. Det är min vardag, musik är min vardag. Jag älskar att lyssna på massa nya låtar av massa storakändisar och kunna jämföra hur personen utvecklats ifrån tidigare låtar och om "soundet" har ändrats osv. Musiken är frihet för mig, jag är alltid glad när jag sjunger, alltid. Mitt humör ändras från att kunnat komma hem från skolan och vara på piss humör till att komma hem och sjunga igenom lite låtar och vara jätteglad. Min största dröm är att bli något inom musiken, som sagt.

Sången betyder extremt mycket för mig. Min röst har utvecklats otroligt mycket under min uppväxt och jag måste faktiskt få vara lite ego och säga att det har utvecklats åt det bättre hållet. Min släkt PÅ PAPPAS sida är otroligt musikalisk och alla på hela den sidan har väldigt mycket känsla för musik. Alla är bra på att sjunga och vi sjunger alltid tillsammans allesammans på Smögen, eller andra ställen. Den känslan är magisk. Jag har växt upp med det. Men just det att vi sitter och sjunger tillsammans är minnen som aldrig någonsin kommer att försvinna. Det påminner så mycket om min barndom när vi sitter så i ring runt matbordet och sjunger tillsammans med gitarrerna. 

Mina allra största förebilder inom musiken är Adele och Beyonce. Jag ryser när jag lyssnar på dom och båda har så speciella röster, så unika. Om jag fick byta sångröst med någon så skulle det varit någon utav dom två. Båda dom har inspirerat mig så otroligt mycket när det gäller sång och musik. Även deras visa ord i tv och intervjuver gör mig ännu mer inspirerad. Jag har sjungit extremt mycket låter som Adele sjunger. Försöker härma henne så gott som det går, men lyckas inte så jätte bra.

 

 

 

 

 

"Don't forget me, I begged, I remember you said 

 

 

 

"Say you love me more than you did before

 

 

"It's like I've been awakened
Every rule I had you breakin'
It's the risk that I'm takin'
I ain't never gonna shut you out"

 

Jag tänker starta det här inlägget med ett helt normalt "Hej" Det här inlägget kommer att handla om väldigt mycket blandade saker. Jag skriver ner lite om tankar och funderingar.

 

Jag tror att jag börjar bli blind. Blind för verkligheten. Förut var jag så otroligt säker på ja.. det mesta! Jag visste precis vad jag ville med liv, vilka som var mina vänner, vilka som jag skulle "akta" mig för, vilka man inte skulle tycka om (av egentligen ingen som helst anledning). Jag kände att jag hade liksom.. ja.. Koll! 

Jag har väl kommit in i den åldern som jag börjar fundera mer på min framtid och börjar se saker på människor som jag aldrig någonsin tidigare sett. Jag är uppe i den åldern där det mesta förändras.

NU börjar jag verkligen förstå hur mycket det är som handlar om det ytliga. Även fast jag har brytt mig otroligt mycket om mitt utseende och att man ska ha den där perfekta drömkroppen, ha alla dessa snygga märkeskläder som man egentligen inte alls har råd med. NU inser jag hur involverad jag är i det där snacket, utan att jag ens tänkt på det tidigare. För det är knappt något man tänker på.

Jag tror att alla någon gång sagt "jag jämför mig inte med andra" MEN om man inte skulle gjort det, så skulle man samtidigt inte känt den där jävla pressen. Den där jävla pressen om att man ska se så in i helvetes bra ut hela tiden. Man ska ha det där naturliga utseendet som alla skulle dö för, den där snygga kroppen som alla skulle dö för, ha dom där snyggaste kläderna som alla skulle dö för och bara det räcker inte, man ska dessutom ha ett perfekt liv, ha en underbart snygg pojkvän, ha världens bästa familj som man alltid alltid är bra vän med och har "så himla mysigt med" ha helt underbara vänner som ALDRIG någonsin skulle prata dåligt om personen när man inte hör. Man får väldigt gärna ha mycket pengar också, så att man kan skriva ut på instagram eller bloggen osv hur mycket nya grejer man köper varje dag - och den personen som har det där livet är en person som man skulle göra allt för att vara. Kraven är för höga. Det är nästan skrämmande. Ingen kan ha det sådär. Skriver som citatet lyder "nobody's perfect". Tänk om vi alla skulle vara sådär perfekta, fyfan vad tråkigt livet skulle bli då. Då skulle det ju inte vara något unikt på en person, för alla skulle vara exakt likadana. Därför ska man inte leta massa fel hos personer, SÄRSKILT folk man inte känner. Därför ska man glädjas åt andra. Därför ska man inte dömma människor. Därför ska man inte tro på rykten. Därför ska man visa hur jävla cool man är och skita i vad andra tycker och gå fram och prata med den där tjejen som alla säger är "ful och äcklig" 

 

 

Jag skriver inte det här inlägget för att jag säger att jag gör dom alla dom här grejerna själv. Men absolut att jag ska börja tänka på det. Jag skriver det här för att flera borde tänka på det också.

 

 

 

 

 

Nu var det längesen jag bloggade igen. Såhär kan det bli ibland hehe.. Dom senaste dagarna har jag iaf..

 

..Varit på Adrian Lux med vänner vilket var sinnessjukt roligt..

 

 

..Jag har också umgåtts med min bästavän en hel helg. Första kvällen så hade vi bara mys hemma och åt grillat. På kvällen låg vi även på balkongen med filtar och pratade om livet (det lät oerhört djupt) Andra dagen spenderade vi nere vid tramonto med några stycken, det var mysigt det.

 

 

Jag har också haft min allra sista show för hela skolan och alla föräldrarna. Alltså min sista konsert på Sollentuna Musikklasser som jag lämnar imorgon efter 6 långa år..

 

 

..Jag var i stan och myste på kvällen med världens bästa tjejer och lyckades även ha sönder ännu en mobiltelefon..

 

 

På långhelgen var jag ute varje kväll med världens bästa personer! Partajade, myste, fiskade (lol), spelat vollyboll osv. Sen låg man i solen också varje dag och jag har till och med tagit mitt första dopp för i år i både sjön, pool och bubbelpool.

 

 

..I måndags hade jag den efterlängtade balen, åkte dit i limo. Efter balen drog jag plus några till ut. (visar fler balbilder i ett annat inlägg.)

 

 

..Haft spexfoto

 

..Haft övernattning på skolan..