Jag tänker starta det här inlägget med ett helt normalt "Hej" Det här inlägget kommer att handla om väldigt mycket blandade saker. Jag skriver ner lite om tankar och funderingar.

 

Jag tror att jag börjar bli blind. Blind för verkligheten. Förut var jag så otroligt säker på ja.. det mesta! Jag visste precis vad jag ville med liv, vilka som var mina vänner, vilka som jag skulle "akta" mig för, vilka man inte skulle tycka om (av egentligen ingen som helst anledning). Jag kände att jag hade liksom.. ja.. Koll! 

Jag har väl kommit in i den åldern som jag börjar fundera mer på min framtid och börjar se saker på människor som jag aldrig någonsin tidigare sett. Jag är uppe i den åldern där det mesta förändras.

NU börjar jag verkligen förstå hur mycket det är som handlar om det ytliga. Även fast jag har brytt mig otroligt mycket om mitt utseende och att man ska ha den där perfekta drömkroppen, ha alla dessa snygga märkeskläder som man egentligen inte alls har råd med. NU inser jag hur involverad jag är i det där snacket, utan att jag ens tänkt på det tidigare. För det är knappt något man tänker på.

Jag tror att alla någon gång sagt "jag jämför mig inte med andra" MEN om man inte skulle gjort det, så skulle man samtidigt inte känt den där jävla pressen. Den där jävla pressen om att man ska se så in i helvetes bra ut hela tiden. Man ska ha det där naturliga utseendet som alla skulle dö för, den där snygga kroppen som alla skulle dö för, ha dom där snyggaste kläderna som alla skulle dö för och bara det räcker inte, man ska dessutom ha ett perfekt liv, ha en underbart snygg pojkvän, ha världens bästa familj som man alltid alltid är bra vän med och har "så himla mysigt med" ha helt underbara vänner som ALDRIG någonsin skulle prata dåligt om personen när man inte hör. Man får väldigt gärna ha mycket pengar också, så att man kan skriva ut på instagram eller bloggen osv hur mycket nya grejer man köper varje dag - och den personen som har det där livet är en person som man skulle göra allt för att vara. Kraven är för höga. Det är nästan skrämmande. Ingen kan ha det sådär. Skriver som citatet lyder "nobody's perfect". Tänk om vi alla skulle vara sådär perfekta, fyfan vad tråkigt livet skulle bli då. Då skulle det ju inte vara något unikt på en person, för alla skulle vara exakt likadana. Därför ska man inte leta massa fel hos personer, SÄRSKILT folk man inte känner. Därför ska man glädjas åt andra. Därför ska man inte dömma människor. Därför ska man inte tro på rykten. Därför ska man visa hur jävla cool man är och skita i vad andra tycker och gå fram och prata med den där tjejen som alla säger är "ful och äcklig" 

 

 

Jag skriver inte det här inlägget för att jag säger att jag gör dom alla dom här grejerna själv. Men absolut att jag ska börja tänka på det. Jag skriver det här för att flera borde tänka på det också.