I Fredags satt jag och kollade på en kille med världens finaste ögon, perfekt leénde och en jävla massa charm i sig. Han berättade om sina upplevelser och händelser efter gymnasiet och vilken väg han valt att gå därefter. Han pratade om hur viktig musiken är och att det är otroligt viktigt att gå in för sin dröm till hundra procent, om man vill nå dit. Han berättade att det även är okej att hoppa över en vecka i skolan för att skriva musik och tacka ja till alla slags erbjudanden man får. Han inspirerade mig så otroligt mycket. I den sekunden förstod jag verkligen hur mycket musik betyder för mig. Jag blir lycklig av musik och musiken har räddat mig i alla lägen. 

 

 

Jag kan inte göra så mycket mer än att sakna den här tiden. Det var precis i början på Rytmus, fast ändå inte. Allt var nytt, roligt och spännande. Man såg framemot varje ny dag och hatade de dagar som man inte kunde gå till skolan. Hela den här tiden var så spännande i kärlek, jag var så speciell för en människa. Mina vänner stöttade mig och visade otrolig uppskattning och jag var fortfarande brun när löven började falla.

 

Ååå, när jag ser de här bilder så förstår jag verkligen hur stort steg det var för mig att säga "hejdå" till Sollentuna. För det var verkligen så. Dem som jag kallade för mina bästavänner glömmer bort mig utan att ens tänka på det själva. Om jag går runt i Sollentuna Centrum nu för tiden så frågor minst 3 stycken "shit, vad gör du här?!" Ja, jag bor här, haha! Jag saknar gamla tiderna. Nu förstår jag hur mycket jag uppskattar de kvällarna som vi verkligen inte gjorde någonting alls, jag saknar de kvällarna som vi bara satt på en brygga och sa att "gud vad tråkigt det här är" Jag säger inte att jag aldrig träffar de här människorna längre, det gör jag och när jag gör det har jag skit kul. Men tiden där imellan, det är den som är jobbig. Jag saknar att spendera tid med mina bästisar varje helg. Men jag är samtidigt så oerhört tacksam över mina nya vänner jag lärt känna på Rytmus. Det är svårt att förstå vart jag vill komma, men om ni lever er in i min situation - Jag lämnade mina allra bästavänner, dem som jag trivs allra allra bäst med för en musikskola, alla de andra i mitt gäng började på en och samma skola, träffas nästan varje dag, jag pendlar en timme och en kvart varendaste dag och förlorar mer och mer kontakten med de människor som betyder mer än allt för mig, jag förlorar kontakten med de människor som jag trivs allra bäst med och har skit kul med. Jag klagar inte på min nya skola och mina nya vänner där, absolut inte, jag trivs grymt bra med dom också. Men det är tryggheten från Sollentuna och det gänget som fortfarande saknas. Det här är ett större steg för mig än vad folk någonsin kommer att förstå och ana. 

 

Jag hatar att ha en och samma tanke i huvudet varendaste dag. Det finns en person som betyder så otroligt mycket för mig, en som jag tänker på varje dag, en som fortfarande gör mig förvirrad - även fast jag är "non of his buisness" nu. Men för mig kommer den här personen betyda så otroligt mycket för mig så himla länge. Den här personen var/är så viktig för mig att jag till och med tänker på honom när jag sover. Jag drömmer om den här personen nästan varje natt och jag har gjort det alldeles för länge nu. Det gör så ont. Det gör verkligen ont att veta
att den här människan aldrig kommer att beundra mig så som jag beundrade honom.

 

 

Något jag är otroligt stressad över just nu är framtiden. Vad ska du bli när du blir stor? Den frågan har man hört alldeles för många gånger i sitt liv. Oavsett ålder har man alltid haft olika svar, vilket är ganska självklart. När jag var liten så ville jag tillexempel att mitt jobb i framtiden skulle vara att jobba med plankor och det var jag helt inställd på att jag skulle göra. 

Det är sjukt många utav mina vänner längtar ihjäl sig till att bli vuxna. Som en utav mina absolut närmaste tjejkompisar. Hon säger alltid "jag längtar tills jag blir vuxen, jag vill ha barn" osv. I mina öron låter det som att dom är helt hundra procent säkra på vad dom vill göra i livet. Jag känner mig fortfarande som ett litet barn och om det är något jag verkligen inte ser fram emot så är det att bli vuxen. För jag känner mig inte vuxen, inte alls. Jag älskar att omedvetet lära mig nya saker varje dag, sitta inlåst i mitt rum och göra absolut ingenting alls, jag gillar att vara i mina föräldrars närhet. 

När jag berättar för mina vänner att jag är rädd över att "växa upp" så får jag nästan alltid som svar "äsch, det löser sig" eller "lev i nuet" Jag tänker alltid "yes, aa jo, absolut.. (livrädd)" haha! Vad är leva i nuet då? Och hur länge kan man göra det? Om mindre än 2 år så är jag arton och då ska jag liksom växa upp. JAG?! VÄXA UPP?!

Jag tänker starta det här inlägget med ett helt normalt "Hej" Det här inlägget kommer att handla om väldigt mycket blandade saker. Jag skriver ner lite om tankar och funderingar.

 

Jag tror att jag börjar bli blind. Blind för verkligheten. Förut var jag så otroligt säker på ja.. det mesta! Jag visste precis vad jag ville med liv, vilka som var mina vänner, vilka som jag skulle "akta" mig för, vilka man inte skulle tycka om (av egentligen ingen som helst anledning). Jag kände att jag hade liksom.. ja.. Koll! 

Jag har väl kommit in i den åldern som jag börjar fundera mer på min framtid och börjar se saker på människor som jag aldrig någonsin tidigare sett. Jag är uppe i den åldern där det mesta förändras.

NU börjar jag verkligen förstå hur mycket det är som handlar om det ytliga. Även fast jag har brytt mig otroligt mycket om mitt utseende och att man ska ha den där perfekta drömkroppen, ha alla dessa snygga märkeskläder som man egentligen inte alls har råd med. NU inser jag hur involverad jag är i det där snacket, utan att jag ens tänkt på det tidigare. För det är knappt något man tänker på.

Jag tror att alla någon gång sagt "jag jämför mig inte med andra" MEN om man inte skulle gjort det, så skulle man samtidigt inte känt den där jävla pressen. Den där jävla pressen om att man ska se så in i helvetes bra ut hela tiden. Man ska ha det där naturliga utseendet som alla skulle dö för, den där snygga kroppen som alla skulle dö för, ha dom där snyggaste kläderna som alla skulle dö för och bara det räcker inte, man ska dessutom ha ett perfekt liv, ha en underbart snygg pojkvän, ha världens bästa familj som man alltid alltid är bra vän med och har "så himla mysigt med" ha helt underbara vänner som ALDRIG någonsin skulle prata dåligt om personen när man inte hör. Man får väldigt gärna ha mycket pengar också, så att man kan skriva ut på instagram eller bloggen osv hur mycket nya grejer man köper varje dag - och den personen som har det där livet är en person som man skulle göra allt för att vara. Kraven är för höga. Det är nästan skrämmande. Ingen kan ha det sådär. Skriver som citatet lyder "nobody's perfect". Tänk om vi alla skulle vara sådär perfekta, fyfan vad tråkigt livet skulle bli då. Då skulle det ju inte vara något unikt på en person, för alla skulle vara exakt likadana. Därför ska man inte leta massa fel hos personer, SÄRSKILT folk man inte känner. Därför ska man glädjas åt andra. Därför ska man inte dömma människor. Därför ska man inte tro på rykten. Därför ska man visa hur jävla cool man är och skita i vad andra tycker och gå fram och prata med den där tjejen som alla säger är "ful och äcklig" 

 

 

Jag skriver inte det här inlägget för att jag säger att jag gör dom alla dom här grejerna själv. Men absolut att jag ska börja tänka på det. Jag skriver det här för att flera borde tänka på det också.

Heeeeeeeej bloggen, jag är på ett konstigt humör idag (tänker för mycket, ni vet.. när tankar typ äter upp än) Så min kväll har bestått utav... Ingenting alls vettigt. Jag har pluggat, det har jag faktiskt... Har sån jävla huvudvärk, vilket borde bero på.. hur länge jag faktiskt suttit vid datorn idag.. Jag ska gå ut på en promenad. Det behöver jag, för jag dör inomhus, dör bokstavligen. Har så mycket tankar som jag bara ville skrika ut just nu, men det går inte (då får man rykten, eller något liknande. Folk och deras UNDERBARA fördomar) Jag vill bara ha sommar och uppnå mina drömmar som jag velat nå så extremt länge och jag vill vara brun. Nu ser jag blek, gammal och deprimerad ut. Jag vill ha sommar, ha snygg kropp, vara brun, träffa mina kompisar, åka utomlands, åka till smögen, ha blondt långt hår, fina manikyr naglar, fina outfits. Sen vill jag spela in ny musik, skriva nya låter (försöker men... fastnar på samma ställe), gå på det där mötet, få saker att gå fortare, sjunga bättre, bli känd. 

KAN INTE NÅGOT ROLIGT HÄNDA I MITT LIV FÖR EN GÅNG SKULL, DET HAR STANNAT PÅ BOTTEN ETT JÄVLA BRA TAG NU, KAN INTE NÅGOT... FANTASTISKT HÄNDA SNART ?!

LEDSEN för att jag drog ut mina tankar på bloggen, nej jag är inte ledsen. Det är min blogg och jag för skriva vad jag vill. HEJDÅ. NU SKA NORIS GÅ UT OCH GÅ OCH BLI GLAD SOM EN FISK ELLER NÅTT