När jag bara känner för att skriva

 

Men om det nu är så att jag betyder så jävla mycket för dig, varför skriver du inte? Varför visar du inga som helst tecken? Varför hör du aldrig av dig? Och varför kan du inte förklara för MIG hur du känner? Är det alltid jag som ska sitta där och visa att du betyder något för mig? Varför är det alltid jag som måste höra av mig till dig först? 

 

Dagarna går så otroligt snabbt. Varje dag så förändras allt mer och mer. Vänner blir till ovänner. Kärlek blir till hat. Sanningar blir till lögner. "Jag älskar dig" blir till "Jag hatar dig" Allt går för fort just nu. Kan inte allt bara ta en paus? Bara en liten stund, så att vi kan börja förstå hur onödigt det är, att förändra det som vart så otroligt bra.

 

Vi alla tar olika val i livet. Jag tog ett stort val genom att lämna nästan alla mina vänner och börja på Rytmus. Medans alla de andra började på Rudbeck, så började jag på Rytmus. Jag valde att följa min dröm och det jag ville göra. Men det är klart att man tvekar på sina drömmar när majoriteten utav högen av ens vänner tycker att man kommit fram till fel beslut. Att nästan alla utav dem säger "Om du börjar på Rytmus, så kommer du och jag aldrig mer prata och det är ändå onödigt för att man lyckas ändå inte på någon estetlinje"

 

Varför ska vi hålla på att trycka ner varandra. Jag menar.. Både du och jag är så otroligt nära på att växa upp, och med att växa upp menar jag att vi snart är vuxna. Varför ska vi då beté oss som barn? Vi har stått varandra så otroligt nära i flera årstid. Men jag förstår inte hur du kan säga att jag är dum i huvudet och misslyckad. Det är bara töntigt. Herregud, både du och jag vet att du är smartare än att säga något sådant till en utav dina närmaste.