Något jag är otroligt stressad över just nu är framtiden. Vad ska du bli när du blir stor? Den frågan har man hört alldeles för många gånger i sitt liv. Oavsett ålder har man alltid haft olika svar, vilket är ganska självklart. När jag var liten så ville jag tillexempel att mitt jobb i framtiden skulle vara att jobba med plankor och det var jag helt inställd på att jag skulle göra. 

Det är sjukt många utav mina vänner längtar ihjäl sig till att bli vuxna. Som en utav mina absolut närmaste tjejkompisar. Hon säger alltid "jag längtar tills jag blir vuxen, jag vill ha barn" osv. I mina öron låter det som att dom är helt hundra procent säkra på vad dom vill göra i livet. Jag känner mig fortfarande som ett litet barn och om det är något jag verkligen inte ser fram emot så är det att bli vuxen. För jag känner mig inte vuxen, inte alls. Jag älskar att omedvetet lära mig nya saker varje dag, sitta inlåst i mitt rum och göra absolut ingenting alls, jag gillar att vara i mina föräldrars närhet. 

När jag berättar för mina vänner att jag är rädd över att "växa upp" så får jag nästan alltid som svar "äsch, det löser sig" eller "lev i nuet" Jag tänker alltid "yes, aa jo, absolut.. (livrädd)" haha! Vad är leva i nuet då? Och hur länge kan man göra det? Om mindre än 2 år så är jag arton och då ska jag liksom växa upp. JAG?! VÄXA UPP?!