Fick en fråga.

"Vem var det du var olyckligt kär i? Hur kändes det?"

Jag kan inte berätta vem det var. Det är alldeles för privat för mig, även fast han inte skulle bry sig så mycket. Men jag ska försöka förklara känslorna och sådär så bra som jag bara kan. 

 

Okej.. Vi skrev varje dag i 4 månader, konstant. Det gick knappt någon sekund. Allt var fint, underbart och härligt. Allt han sa inspirerade mig verkligen, riktig jävla "cleaver guy". Jag var så himla glad, mina vänner märkte det väldigt tydligt på mig, jag sprudlade av glädje hela tiden och ville bara dansa runt i hela stan och skrika till hela världen hur glad jag var. 

 

Efter dom har 4 underbara månaderna så förändras saker. Jag vet inte vad det var som hände med något bara tystande. Inte nog med att det var alla smsljud. Men allt tystnade. Han tystnade. Och jag kände mig död. Jag kände mig inte levande i överhuvudtaget. Han slutade skriva och svaren från honom blev allt mer kortfattade. Jag förstod ingenting. 

 

Tiden började stå still. Dagarna gick så otroligt långsamt. Jag hade svårt för att veta hur jag skulle bete mig, hur jag skulle visa upp mig och hur jag skulle dölja allt. Det var svårt. Dom där dagarna så var allt så oklart mellan mig och honom. Jag gav upp. Det dödade mig. Alla sa "man ska aldrig ge upp någon man älskar" men min kraft var helt slut. 

 

Det slutade med att jag gav upp. Bokstavligen. Jag kom i mitt mest osäkraste stadie. Jag kämpade med sminket varje dag, tränade mer än någonsin, undvek mat så mycket som det gick, stängde in i mitt rum med deppig musik och grät. Jag var så känslig och gud vad det märktes. Jag berättade först ingenting för någon. Jag höll allt inom mig och jag skakade. Jag skakade av sömnbrist och tom mage.

 

Allt påminde om honom tillslut. Alla låtar, texter, ställen, platser. Jag gick runt överrallt och tänkte "här har vi två gått" och "här var vi när vi.." osv. Han var i mina tankar konstant. Och det värsta var att jag visste att jag inte kunde göra någonting för att få tillbaks honom. Det gick liksom inte. Allt var redan förlorat. 

 

Det kändes som att jag inte hade någon. Inte någon alls. Jag isolerade verkligen mig själv. Jag ville inte ens kolla på telefonen. För jag hoppades hela tiden på att han skulle ha skrivit till mig. Men han skrev aldrig. Aldrig. Det sista han skrev till mig var så himla inte speciellt. Jag fick inte ens någon förklaring till vad det var. Varför han slutade skriva. Varför han inte ville ha något med mig att göra. Varför han valde att ignorera sms. Och det vet jag inte ens idag. 

 

Jag minns mina panikattaker. Jag fick knappt någon luft. Mitt hjärta bultrade så hårt. Jag skakade. Jag var så rädd för jag trodde aldrig att den här känslan skulle försvinna. Det var så himla läskigt och fyfan vad jag var svag. Men efter att jag inte visat för någon hur dåligt jag mådde så berättade jag allt för mamma och det var sista gången jag grät över det. Jag minns också att jag tänkte att jag aldrig i hela mitt liv ska bli kär igen.

 

Nu har det gått väldigt lång tid och jag tänker fortfarande på honom. Varendaste dag. Jag kan fortfarande hoppas och fantisera om att nästa morgon jag vaknar så skriver han. Och har en förklaring om varför. Och att allt blir som vanligt igen. Men det står still. Inget har hänt och det har det inte gjort på ett väldigt bra tag. Jag vet inte om jag gillar det eller inte. Men jag är så glad över att jag inte känner som jag gjorde då. Det var hemskt. 

 

 

 

Hej Nora! Jag har läst din blogg ända sen du bloggade på noraslife.blogg.se haha. I vilket fall som helst så vill jag bara säga att du alltid varit en stor inspiration för mig och det du skrev i detta inlägg kan jag verkligen relatera till eftersom jag nyligen varit med om exakt samma sak. Min fråga är om du har gått vidare, för jag vet att jag inte gjort det. Jag tänker på denna kille hela tiden och allt jag önskar är att han ska skriva och vi ska börja prata och träffas precis som det var förr. Hur ska man gå vidare? Det har gått flera månader sedan sist vi pratade än mer som vänner, tycker du att man själv ska ta tag i saken och försöka ta reda på varför han slutade skriva och försöka gå tillbaka som det var förr?
Tack för att du varit en stor inspiration för mig :)