Ååå, när jag ser de här bilder så förstår jag verkligen hur stort steg det var för mig att säga "hejdå" till Sollentuna. För det var verkligen så. Dem som jag kallade för mina bästavänner glömmer bort mig utan att ens tänka på det själva. Om jag går runt i Sollentuna Centrum nu för tiden så frågor minst 3 stycken "shit, vad gör du här?!" Ja, jag bor här, haha! Jag saknar gamla tiderna. Nu förstår jag hur mycket jag uppskattar de kvällarna som vi verkligen inte gjorde någonting alls, jag saknar de kvällarna som vi bara satt på en brygga och sa att "gud vad tråkigt det här är" Jag säger inte att jag aldrig träffar de här människorna längre, det gör jag och när jag gör det har jag skit kul. Men tiden där imellan, det är den som är jobbig. Jag saknar att spendera tid med mina bästisar varje helg. Men jag är samtidigt så oerhört tacksam över mina nya vänner jag lärt känna på Rytmus. Det är svårt att förstå vart jag vill komma, men om ni lever er in i min situation - Jag lämnade mina allra bästavänner, dem som jag trivs allra allra bäst med för en musikskola, alla de andra i mitt gäng började på en och samma skola, träffas nästan varje dag, jag pendlar en timme och en kvart varendaste dag och förlorar mer och mer kontakten med de människor som betyder mer än allt för mig, jag förlorar kontakten med de människor som jag trivs allra bäst med och har skit kul med. Jag klagar inte på min nya skola och mina nya vänner där, absolut inte, jag trivs grymt bra med dom också. Men det är tryggheten från Sollentuna och det gänget som fortfarande saknas. Det här är ett större steg för mig än vad folk någonsin kommer att förstå och ana.